Nu är det inte längre nån tvekan om att vi går mot mörkare tider. Om jag försöker skynda mig och vara effektiv hela dagen från det att jag vaknar, så sitter jag antagligen på hästryggen kring kl 18. Precis vid den tiden börjar det skymma över ängarna utanför Göteborg. Tar man sig in i skogen och är ute ca 1h så är det kolsvart när man kommit ungefär halvvägs.
Saga, som vanligtvis är världens tryggaste ponny att sitta på i mörkret, hon ser o hör oftast allt på långt håll och hittar dessutom närmsta vägen hem oavsett hur borttappad hennes ryttare är. Hon hör till det stora släktet hungriga ponnyer som lever på denna jord. Igår kväll ca 18.30 strosar vi fram i godan ro längs en av grusvägarna i skogen på Änggårdsberget.
Helt plötsligt flyger den annars halvsovandes damen i luften, hon skulle passa utmärkt som kortdistansare! En flaxandes Britta på hennes rygg blev hyfsat överraskad. Lika fort som hon startat har hon också stannat och vänt sig om för att stirra tillbaka på faran i mörka skogen. Ja jag kan ju inte säga att min roll i dramat var särskillt stor, mer än att hålla mig kvar...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment