Reflekterade under de senaste dagarna över hur utmattande det sociala i livet kan vara. Att umgås med de människor som man tycker mest om och som verkar tycka om mig, innebär oftast väldigt höga förväntningar, både hos mig och dem. Man anstränger sig till det yttersta för att mötas, uppdateras, knyta an och komma närmare varandra efter en lång tid av avstånd.
Längtar sååå efter lite lugn och ro för mig själv nu. Bara några timmar räcker egentligen men inte ens det har man kunnat njuta av utan skuldkänslor. Detta handlar bara om mig själv och den svagheten som jag måste träna upp för min egen skull. Ska nog lägga upp en strategi för att hitta lösningen.
Fast redan imorgon kväll längtar jag antagligen efter sällskap om jag känner mig själv rätt :)
Är ändå djupt tacksam för den underbara tid jag fått med mina kära vänner i och utanför familjen. Love u all men kan oftast inte njuta på det sätt jag vill av den värme vi skapar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment